Följande är en kommentar från Veckans Nyheters ansvarige utgivare Jan Hägglund med anledning av dagens landsomfattande tysta minut till minne för offren för skjutningen i Örebro.
Skjutningen på Komvux i Örebro var den värsta masskjutningen i svensk historia. Jag tänker på offren och på deras anhöriga; jag tänker på de som har förlorat en bror eller syster, en son eller dotter. I min familj vet vi hur smärtsamt det är när livet och framtiden slits sönder på grund av våld. Såren läker aldrig helt.
Elva personer dödades i skjutningen. En av de döda är gärningsmannen. Dessutom skadades sex personer varav fem har opererats för livshotande skador. Under veckan har vi fått klart för oss vilka några av offren var. Aziza, som kom till Sverige från Kurdistan på 1990-talet, hade utbildat sig till lärare. Hon drev en Youtube-kanal där hon undervisade i matematik på kurdiska. Som äldst i sin syskonskara hade hon alltid tagit hand om sina yngre syskon. Salim, som hade flytt våldet i Syrien, och som nu höll på att läsa de sista kurserna för att bli färdig undersköterska. Salim var nyförlovad och skulle gifta sig i juli. När en människa dödas så dödas också denna persons, och nästan alltid även andras, förhoppningar om framtiden. De anhörigas förhoppningar om barn och barnbarn förbyts till förtvivlan och tomhet.
Än så länge är mycket kring morden på Risbergska skolan Örebro oklart. Detta gäller både motiv samt hur polisen klarade sina uppgifter. Gärningsmannen beskrivs som en ensam och isolerad individ som haft problem både i skolan och i arbetslivet. Polisen har påbörjat en utredning om eventuella motiv till skjutningen. Enligt myndigheten finns än så länge ingenting som pekar på att dådet skulle ha ideologiska motiv. Men polisen understryker att detta kan förändras när gärningsmannens alla förehavanden har kartlagts.
Masskjutningen i Örebro har lett till en diskussion om möjligheten att förebygga liknande händelser i framtiden. Regeringen, som tidigare verkat för att tillåta så kallade ”halvautomatiska vapen med militärt utseende” vid jakt, har nu ändrat sig om detta. Diskussionen är nödvändig men måste få ta viss tid. Innan vi har mer säkra uppgifter om tragedin i Örebro måste vi vara försiktiga med att dra alltför långtgående slutsatser.
Det vi med säkerhet vet är dock att dådet var fruktansvärt och meningslöst. Våra tankar går till de anhöriga och skadade för vilka livet aldrig kommer att bli detsamma. Vi önskar också att vi kunde ge mer stöd.