Alla dessa aktiviteter för moralisk upprustning i skolor, universitet, inom kultursektorn, m.m. drar bort uppmärksamheten från alla nedskärningar i den offentliga sektorn och de fackföreningar som verkar där.
Även om fackföreningarna för de offentliganställda i viss mån har stärkt sin ställning i USA uppväger detta inte den nedgång som ägt rum när det gäller fackligt anslutna inom den privata sektorn sedan 1970-talet. Även om facken i USA ännu inte lyckats bryta sin kräftgång, visar opinionsundersökningar på växande sympatier för facklig verksamhet bland allmänheten. Många av de storföretag som startats de senaste decennierna har en strikt fackföreningsfientlig policy. När anställda börjar organisera sig anlitas s.k. ”Union busting”-firmor, vars affärsidé består att hjälpa företag att kväva den fackliga organiseringen på företagets arbetsplatser i sin linda. De agerar med juridiska manövrer, förtäckta hot och antydda mutor.
I Republikanernas led finns också tankesmedjan ”Freedom Foundation” som aktivt verkar för att krympa fackföreningarnas inflytande i den offentliga sektorn. Bland de republikanska kongressledamöterna finns en grupp med kända profiler, som innan mellanvalet i höstas gick ut med en lista på personer inom ”National Labor Relations Board” (USA:s arbetsrättsmyndighet för den privata sektorn) som skulle avsättas vid en republikansk valseger. Motiveringen var att dessa hade rötter i fackförereningsrörelsen och därmed inte kunde betraktas som opartiska. Partiskhet var dock inget problem när det gällde den ägare av en Union busting-firma som sitter i myndighetens styrelse. Han fanns inte med på listan! Detta utgör den ena sidan av utvecklingen.
Men det finns en annan och mer positiv sida. På mer än 280 Starbuckskaféer har facket etablerat klubbar trots att företagsledningen tagit hjälp av Union Busting-firmor. Starbucks hämnades nyligen med att avskeda över 60 fackliga förtroendevalda. Det var ett sådant skandalöst övergrepp mot de fackliga rättigheterna att ett lagförslag ”Protecting the Right to Organize” lagts fram till kongressen. Denna lag skulle avskaffa de antifackliga lagar som antagits i 27 delstater. Tyvärr ser det ut som att Republikanerna i senaten tillsammans med två högerorienterade demokrater kommer att förhindra att lagen blir av.
Tiden mognar för ett amerikanskt arbetarparti
Det finns några uttryckliga socialister som har en plattform inom Demokraterna. Bernie Sanders är den mest framgångsrike av dessa. Men varken det demokratiska partiet eller det republikanska är partier i svensk mening. Det har ingen gräsrotsaktivitet och fungerar mest som plattformar för enskilda kandidater. Men dessa är inte trogna något partiprogram. De bedriver i stor utsträckning sina egna valkampanjer och kan i samband med dessa engagera gräsrotsaktivister för sina egna valprogram.
De konservativa kyrkorna i södra USA förser Republikanerna med många frivilliga valarbetare. Fackföreningarna i USA, som historiskt haft nära band till Demokraterna, är däremot inte lika pådrivande för att deras medlemmar skall engagera sig politiskt för det demokratiska partiet. Medlemmarna är också ofta tveksamma, då kandidaterna från bägge de stora partierna backas upp av finans- och storföretag. Den tidigare demokratiske presidenten Barack Obama hade exempelvis ett stort stöd av en rad finansföretag och banker på Wall Street i New York. Det är konkurrerande intressen bland finans- och storbolag som får dessa att stödja antingen republikaner eller demokrater. Löntagare, pensionärer, etniska minoriteter, hyresgäster, m fl, kan inte mäta sig i pengaresurser med bolagsjättarna.
Det har länge stått klart att fackföreningarna och andra gräsrotsrörelser måste sluta förlita sig på det av Big Business beroende demokratiska partiet. Tiden är övermogen för att ta det historiska steget och äntligen bilda ett arbetarparti som istället bygger på medlemsdemokrati och gräsrotsaktivitet – både i samband med val och mellan valen.